Efter kriget uppnådde Siam att bli representerat på lika fot med de allierade under fredsförhandlingarna i Versailles 1919. Samma år togs också beslutet att bilda Nationernas förbund (Sannibat Chat) สันนิบาตชาติ, på den amerikanske presidenten Woodrow Wilsons วู้ดโร วิลสัน (1856-1924) initiativ, och 1920 var förbundet verklighet. Siam och ytterligare 41 nationer var med och grundade förbundet. Förutom Siam fanns bara ytterligare två asiatiska nationer med, nämligen Japan och Kina.

(Woodrow Wilson)

Siams internationella status förbättrades nu enormt och Siam knöt band till amerikanska militärer i Frankrike, vilket skulle få stor betydelse i framtiden. Siam kunde nu börja förhandla med de europeiska makterna om de orättfärdiga traktat som ingåtts på 1850- och 1860-talet.

Den siamesiska delegationen jobbade energiskt för att Siam skulle återfå sin fulla självbestämmanderätt över landets avgifter och skatter och att få bort västmakternas rätt till exterritorialitet och begränsningarna i det siamesiska rättsväsendet. Detta första försök misslyckades emellertid då de allierade delegaterna hade frågor med högre prioritet vid denna tid.

USA visade dock vägen som första västerländska nation genom att förhandla fram ett nytt traktat med Siam i slutet av 1920. Traktatet gav i realiteten Siam rätt att bestämma över alla sina inre angelägenheter, utan att USA fordrade något till gengäld. Härigenom uppnådde USA stor aktning bland siameserna och det blev början på ett gott förhållande mellan de båda nationerna.

Traktatet med USA var en lovande början, men förhandlingarna med de andra traktatsländerna bromsades upp då varje land ville avvakta för att se vad de andra kunde få ut av sina förhandlingar. En liten grupp siamesiska diplomater under ledning av prins Charoonsak Kridakorn (Phra Ong Chao Charunsak Kritdakon) พระองค์เจ้าจรูญศักดิ์ กฤดากร (2 juli 1875-5 oktober 1928), som då var siamesisk minister eller ambassadör i Paris, arbetade fram en förhandlingsstrategi och en rad arbetsmetoder för att inleda en välorganiserad attack på de stora makternas gamla traktat.

(Charoonsak Kridakorn)

Charoonsak var liksom Bovoradej en son till prins Naresra Varariddhi. Han var född som Mom Chao Charoonsak Kridakorn (Mom Chao Charunsak Kritdakon) หม่อมเจ้าจรูญศักดิ์ กฤดากร och hade upphöjts till Phra Ong Chao 1912.

Förhandlingarna med västmakterna blev långa och besvärliga och varade mellan 1920 och 1926. De leddes av utrikesministern prins Devawongse fram till hans död 1923 och därefter av hans son, prins Devawongs Varodaya (Kromma Muen Thewawong Warothai) กรมหมื่นเทววงศ์วโรทัย (11 augusti 1883-5 februari 1943). Devawongs Varodaya är också känd som prins Traidos Prabandh (Mom Chao Traithot Praphan Thewakun) หม่อมเจ้าไตรทศประพันธ์ เทวกุล.

Under förhandlingarna fick man starkt stöd av två amerikaner, som fungerade som rådgivare till det siamesiska utrikesministeriet. Den förste var Eldon R. James เอลดอน อาร์ เจมส์ (21 november 1875-2 juni 1949) och omkring 1924 anslöt sig Francis B. Sayre ฟรานซิส บี แซร์ (30 april 1885-29 mars 1972). Sayre var president Woodrow Wilsons svärson, vilket säkert inte var någon nackdel.

(Eldon R. James)

(Francis B. Sayre)

Francis B. Sayre tog till sist kommandot och ledde en delegation som reste runt i Europa och förhandlade direkt med stat efter stat. Frankrike gick till sist med på en förhandlingslösning i februari 1925 och britterna följde efter och året därpå hade alla övriga traktatsländer gjort detsamma. De nya traktaten innebar två stora och viktiga förändringar. Den första var att rätten till exterritorialitet nu var borta och utlänningar i Siam lydde nu under siamesisk lag. De utländska juridiska konsulterna stannade dock kvar under en period på fem år, medan Siam moderniserade sina lagar enligt västliga principer.

För det andra fick Siam nu själv bestämma över sina avgifter och skatter, med några få begränsade undantag. Några mindre tillägg i överenskommelserna skulle slutligen försvinna 1939. I traktatet med Storbritannien begränsades importtarifferna på bomull, stål och maskiner till 5 procent under en tidsperiod på 10 år. Den långa kampen mot de orättvisa traktaten var nu vunnen och Siam hade fått tillbaka sitt eget självbestämmande fullt ut. Under tiden uppstod i Bangkok nu frågan om vem som skulle sköta dessa nyvunna rättigheter och hur.

Francis B. Sayres insatser i siamesisk tjänst uppskattades så mycket att kung Vajiravudh gav honom den kungliga titeln Phraya Kanlayan Maitri พระยากัลยาณไมตรี. Lägg märke till att samma titel tidigare hade förärats Jens Westengard.

Många anser att Vajiravudh inte genomförde några egentliga politiska förändringar. Genom att minska sina bröders och morbröders makt och placera många "vanliga" människor på höga poster gav han ändå intrycket av att han delade sin makt. Trots att många opponerade sig mot kungens val av ämbetsmän fick kritikerna till sist hålla med om att regeringen inte längre bara såg till att bevara prinsarnas makt, vilket varit fallet ett eller två årtionden tidigare.

Många kritiker menade att Vajiravudh hade samma ideologi som sin far, som hade motarbetat alla tankar på en konstitutionell monarki 1885. Vajiravudh avslog också, liksom sin far, alla krav på politiska reformer med motiveringen att de kunde skada Siam. Ibland försökte dock hans egna höga ämbetsmän övertala honom om att åtminstone göra några små ändringar i den existerande förvaltningen.

Prins Chakrabongse Bhuvanath, som vid den här tiden var finansminister, bad Vajiravudh att återuppväcka Chulalongkorns lagstiftande kronråd, som skulle ha mandat att stifta lagar utan kungens underskrift och dessutom rätten att kunna ifrågasätta valet av ministrar. Vajiravudh motsatte sig detta med motiveringen att han då mer eller mindre skulle bli ersatt av en gummistämpel!

Den gamle Chaophraya Surasakmontri, som var den mest berömde militaristen under Vajiravudhs regeringstid, vågade även han 1921 föreslå att kung Chulalongkorns kronråd skulle återuppväckas. Detta avslog kungen med kommentaren att Chaophraya Surasakmontri var senil! Det närmaste Vajiravudh kom en förändring var i slutet av sin regeringstid då hans ministrar diskuterade med honom om möjligheten att utnämna en premiärminister. Det slutade återigen med att han motsatte sig även detta.

Två saker upptog de sista åren av Vajiravudhs regeringstid; statsfinanserna och tronföljden. Problemen med tronföljden kan du läsa om i nästa artikel. Tiden omedelbart efter första världskriget försämrades Siams ekonomi. Siams huvudinkomstkälla, risexporten, ökade visserligen väldigt starkt under perioden 1919-1921, men kriser i valutahandeln orsakade ett stigande silverpris och en väldig missväxt under året 1919-1920 skapade ekonomiskt kaos.

Handelsbalansen under perioden 1919-1921 visade ett enormt underskott och valutareserven flöt ut ur landet. Statens inkomster fortsatte att visa underskott under resten av Vajiravudhs regeringstid och Siam tvingades ta stora utländska lån. Hovets egna utgifter utgjorde mer än tio procent av statsbudgeten och var därmed en bidragande orsak till den dåliga ekonomin.

Trots tonvikten på att utbildning var en nödvändighet för ekonomisk och politisk utveckling utgjorde utbildningskostnaderna endast drygt 3 procent av budgeten 1924-1925. 23 procent gick till militären. I jämförelse kostade de Vilda tigrarna 1.6 miljoner baht enbart under 1924-1925 av en total kunglig budget på 9 miljoner baht. De verkliga utgifterna översteg troligen 12 miljoner baht. Den samlade statsbudgeten var på 96.4 miljoner baht.

Det gjordes flera försök att minska det ekonomiska kaoset. Finansiella kommissioner tillsattes, som den från 1912, för att se över ekonomin men de hade inga framgångar. Kontrollen över statsutgifterna föreföll i det närmaste obefintlig. Dagen då man skulle tvingas att stå till svars för detta sköts på framtiden, men det skulle förr eller senare bli tid för räkenskap.